Systemet som missgynnar viktiga vårdyrken

Hans Matsson arbetar som sjukhusgenetiker på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han har en gedigen utbildningsbakgrund och har disputerat inom genetik. Efter det har han gjort en forskarkarriär som postdoc och seniorforskare. Jobbet som sjukhusgenetiker har han sökt sig till för att komma närmare patienterna.

– Ofta söker man vård när man känner sig sjuk eller vet att man är sjuk. Då kan man få en klinisk diagnos men om man också bekräftar det med genetiken hjälper det patienten i den kliniska resan. Man vet vilken behandling som är bäst, vilken uppföljning som behövs, och man kan välja att testa andra familjemedlemmar för att se om de har en ökad risk för samma sjukdom.

Men i sin yrkesroll har Hans Matsson ett problem – trots sin utbildning och specialisering hamnar hans yrkesbeteckning under kategorin ”övriga” vilket gör att han inte lönesätts utifrån sin roll och erfarenhet, samt att sjukhuset inte kan fånga upp var det framtida personalbehoven finns. Eller kortare, men krångligare uttryckt: han omfattas inte av en AID-kod.

AID står för arbetsidentifikation inom kommuner och regioner. Det är ett system som idag används betydligt bredare än det ursprungliga, att göra det möjligt att analysera lönebildningen. Idag är det ett befattningssystem som används för att redovisa vilka kompetenser och yrkesgrupper som finns i verksamheten. Det möjliggör också rättvisa villkor, långsiktig planering av resursbehov och jämförelser mellan regioner.

Nya professioner missgynnas

Problemet är att klassificeringssystemet missgynnar små och nya professioner. Trots att dessa professioner har tydliga arbetsuppgifter och befattningar saknar de en etikett i AID, som säger något om de arbetsuppgifter de har.

Sjukhusgenetiker är just en sådan profession. De har huvudansvaret för att laboratorieanalyserna inom genetisk diagnostik blir korrekt utförda och tolkade. Tillsammans med kliniska genetiker skapar de en patientsäker diagnostik för genetiskt orsakade sjukdomar. I arbetsuppgifterna ingår också utvecklingsarbete, kvalitetsarbete och utbildning.

Hans Matsson ser flera problem med det faktum att sjukhusgenetikerna inte har någon AID-kod.

– Det gör det svårare att jämföra löner, statistiken är svår att fånga in eftersom den beror på hur lång utbildning och vilken typ av jobb man har, och i vilken sektor man arbetar. En AID-kod skulle också bidra till att motivera en yrkeskarriär inom den här professionen. Man önskar att det finns en AID-kod för alla anställda inom vården och i min värld behöver det initiativet komma från regionerna själva. Det underlättar ju även för arbetsgivarna, säger Hans Matsson.

Snabbare översyn behövs

En som arbetar för att få till just ett sådant initiativ är Helena Proos, som är regionråd i Region Uppsala och representerar Socialdemokraterna.

– Jag delar den här frustrationen. För oss som arbetsgivare är det jätteviktigt att ha koll på hur vi ligger till med löner men också hur vår personalstruktur ser ut. Vi kanske behöver jobba med universiteten för att säkerställa att det finns utbildningar i vissa yrken som stämmer överens med de behov som finns. Det är det som är min största oro, att vi inte har kontroll på våra behov av bemanning inom vården.

Hon är också medlem i Förhandlingsdelegationen hos Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) där hon driver frågan.

– Det här behöver vara ett partsgemensamt arbete där fackförbunden och SKR tillsammans ser över AID-koderna varje år och kan vara mer snabbfotade. Jag har tydliggjort vad jag tycker i den här frågan och vi jobbar nu i en ganska bra process där parterna tillsammans lägger upp en strategi framåt, säger Helena Proos.

Ökat med 139 procent

Frågan är särskilt viktig för Naturvetarna som organiserar många specialister och nya professioner i vården. De senaste 10 åren har antalet medlemmar i kategorin ”andra specialiteter” ökat med hela 139 procent. Ökningen är ett tydligt tecken på den utveckling som pågår i vården, med allt större behov av medarbetare med specialiserad kompetens.

I den partsgemensamma statistiken för 2023 fanns det 399 personer som hade koden ”andra specialiteter” eller saknade kod. Bland dessa var biolog, sjukhusgenetiker, biomedicinare, molekylärbiolog och mikrobiolog de vanligaste befattningarna.

Och enligt statistik från SCB arbetar 755 biologer i regionerna. De har lång akademisk utbildning på avancerad nivå och finns idag inte kategoriserade i AID.

Ökningen är inte förvånande. I spåret av införandet av precisionsmedicin och individualiserade behandlingar ser Naturvetarna en starkt växande diagnostisk laborativ yrkeskår i hälso- och sjukvården. Mikrobiologer, molekylärbiologer, sjukhusgenetiker och bioinformatiker är exempel på professioner vars kompetens efterfrågas i allt högre utsträckning.

I takt med att slaskgruppsetiketter, såsom ”andra specialiteter inom hälso-och sjukvården” växer ökar missnöjet bland vårdens medarbetare.

– Våra medlemmar känner sig exkluderade i det centrala AID-systemet och därmed osynliggjorda. Lika förutsättningar måste gälla alla anställda inom hälso- och sjukvård. Jag kan varken få till mig eller ta fram den statistik jag behöver för att få ett adekvat underlag vid till exempel löneöversyner, säger Petra Sandell, ordförande för Naturvetarföreningen i Region Uppsala.

Dags att modernisera AID-systemet

Naturvetarna har under många år drivit på, lokalt och centralt, för att naturvetenskapliga professioner ska få en fullt motsvarande klassificering.

– De naturvetenskapliga diagnosticerande kompetenserna blir allt viktigare i takt med den medicinska utvecklingen. Möjligheterna att skräddarsy behandlingar för svåra sjukdomar eller sällsynta och kroniska tillstånd med hjälp av avancerade terapier, ökar behovet av alltmer kvalificerad diagnostik Det är dags att modernisera AID-systemet så att även naturvetarnas professioner såsom sjukhusgenetiker, molekylär- och mikrobiologer får egna etiketter, säger Frida Lawenius, förbundsdirektör på Naturvetarna.

Varför är detta viktigt?

* För att planera bemanningen och behålla nyckelkompetens finns ett behov att på ett betydligt bättre sätt än idag följa hur regionernas kompetensbehov ser ut även när det gäller små och nya professioner.

▪ Etiketten ”andra specialiteter inom hälso-och sjukvård” är idag en ”slaskgrupp” där medarbetare med alla möjliga arbetsuppgifter finns. Enligt handboken ska AID ”identifiera rimligt homogena arbetsuppgifter”. Den principen följs inte i denna etikett.

▪ Antalet medarbetare i kategorin ”andra specialiteter inom hälso-och sjukvård” ökar starkt. Laboratorievetenskapen är allt viktigare för att kunna ställa en tidig diagnos och hitta rätt behandling. Inom Naturvetarna har gruppen ökat med 139 procent sedan 2012.

Fakta – vad är AID-kod?

Arbetsidentifikation kommuner och regioner (AID) är ett system för gruppering av arbetsuppgifter. AID är avsedd för att kunna analysera lönebildningen på central och lokal nivå samt att ge underlag för viss planering av arbetet.

AID utgör grunden för den lönestatistiken som tas fram av fack och arbetsgivare. Dess främsta syfte är att förse parterna med ett gemensamt underlag till centrala och lokala förhandlingar. Därutöver ger statistiken allmän information om lönestrukturer, lönelägen, löneutveckling och sysselsättning.

AID används som indelningsgrund för anställda hos medlemmar i Sveriges Kommuner och Regioner och Sobona. Enligt handboken för AID gäller följande:

· Det är de faktiska, aktuella och regelmässiga arbetsuppgifterna som ska klassificeras.

· Klassificeringssystemet ska vara levande. Nya etiketter ska införas och gamla fasas ut när arbetsmarknaden förändras.

· De centrala parterna är ansvariga för uppdatering och de lokala parterna för att varje anställd har en aktuell AID-etikett som avspeglar arbetsuppgifterna.