Lars Calmfors: Osäkerheten är monumental

Vad vi kan förvänta oss av avtalsrörelsen

Hur vill du beskriva förutsättningarna för den kommande avtalsrörelsen?

– Inflationen är central i sammanhanget eftersom den innebär reallönesänkningar just nu som det kan ta tid att återhämta. Det är viktigt att avtalen inte kompenserar för mycket för prisökningarna eftersom det kan utlösa en inflationsspiral av den typ som vi upplevde på 1970-talet. Samtidigt får avtalen inte bli för låga eftersom det kan orsaka stort missnöje bland löntagarna som exploderar längre fram. Det behövs en avvägning där löneökningarna varken blir för höga eller för låga.

Vad tror du händer framöver när det gäller inflation, tillväxt och Riksbankens agerande?

– Det är uppenbart att vi riskerar att hamna i ett stagflationsscenario, alltså att inflationen är hög samtidigt som BNP minskar. De flesta bedömare, inklusive jag själv, räknar dock med att inflationstakten kommer att falla tillbaka efter att ha toppat kring 10 procent i början av 2023, och att BNP-tillväxten kommer att återhämta sig.

– Riksbanken kommer definitivt att höja styrräntan igen vid nästa möte nu i november, frågan är bara om man höjer med 0,5 eller 0,75 procent. Jag tror att höjningarna fortsätter och att vi får se en styrränta på 3 procent eller strax över innan toppen är nådd. Riksbanken är mer eller mindre tvingad att agera på det sättet eftersom inflationstakten ligger så pass högt över målet på 2 procent. Men osäkerheten framöver är monumental, inte minst med tanke på vad som kan hända med Rysslands krigföring i Ukraina.

Du har framfört åsikten att det kanske är lämpligt att se över Riksbankens inflationsmål, att det snarare borde vara 3 procent än 2 procent. Hur resonerar du kring detta?

– Det här är en diskussion som förts länge bland ekonomer, vad som är den bästa inflationstakten. Det är en svår fråga att svara på. När det svenska inflationsmålet bestämdes på 1990-talet vill jag nog hävda att man lite höftade till med 2 procent. Med de erfarenheter som man hade då såg man inte framför sig att man i en lågkonjunktur skulle kunna hamna i ett läge med nollränta eller ränta strax därunder och känna sig förhindrad att sänka räntan ytterligare för att stimulera konjunkturen. Men nu vet vi att det kan inträffa.

– Om inflationsmålet ändras till 3 procent skulle räntan i normala tider ligga lite högre. Då skulle man ha större fallhöjd för den och därmed större möjligheter att motverka lågkonjunkturer. Men en sådan förändring kan inte genomföras nu eftersom det skulle kunna tolkas som att Riksbanken inte tror att man kan uppnå det nu gällande inflationsmålet vilket skulle skada förtroendet för Riksbankens agerande.

Osäkert med flerårsavtal

Nu har industrifacken öppnat budgivningen med att kräva 4,4 procent i ett ettårigt avtal. Vad tycker du om den nivån på löneökningarna?

– Jag tycker det är relativt modesta lönekrav med tanke på den rådande inflationen och att det alltid finns i prutmån i de inledande kraven. Skulle man mot förmodan få igenom 4,4 procent och det tillkommer en löneglidning på säg 1 procent tycker jag att det hamnar för högt. En viktig fråga i sammanhanget är samordningen inom LO. Det ser ut som om den kommer att hålla, möjligen med undantag av Transport och 6F-förbunden. Det är oklart vad det faktiskt kommer att betyda om samordningen brister, men det skulle i så fall kunna öka risken att lönekraven drar iväg ytterligare. Sedan tycker jag med tanke på den stora osäkerheten i dagsläget att det vore väldigt tveksamt med ett flerårsavtal, ettårsavtal bör vara det bästa för alla parter. 

Avtalskravet motiveras bland annat med att industrifacken ”aldrig tidigare sett så här höga vinster och då är vår bedömning att det går att växla upp”. Hur väl tycker du att den bilden stämmer?

– Kronförsvagningen har gynnat de svenska exportföretagen så för dessa är det länge sedan vinsterna låg på de här nivåerna. Bruttovinstandelen i näringslivet är nu högre än någon gång tidigare under de två senaste decennierna. Men frågan är i vilken utsträckning det kommer att spilla över i höga löneökningar, vi vill som sagt inte komma tillbaka till 1970-talets inflationsspiral. Det finns ekonomer som har argumenterat för att Riksbanken bör höja räntan så mycket att kronan stiger i värde för att på så sätt hålla nere vinsterna i näringslivet från att bli alltför höga och på så sätt förhindra att de utlöser kraftiga löneökningar.

Höga minimilöner i Sverige

Det framförs också krav på särskilda låglönesatsningar. Hur ser du på detta och på hur de kommande löneökningarna fördelas mellan olika grupper?

– Det är begripligt att man går ut med de kraven eftersom reallönesänkningar slår hårdast mot de som har de lägsta lönerna och därför minst marginaler. Problemet är bara att stora höjningar av de lägsta lönerna riskerar att förstärka den uppgång i arbetslösheten för särskilt lågutbildade som nu kan väntas ske, vi vet att en konjunkturnedgång alltid slår hårdast mot sysselsättningen för den gruppen.

– En majoritet av svenska studier visar att det finns negativa sysselsättningseffekter för lågutbildade av höjda minimilöner. Man ska också komma ihåg att minimilönerna i Sverige ligger relativt högt vid en internationell jämförelse, på cirka 70 procent av medianlönen i ekonomin. Enligt min mening är det mycket bättre att hålla uppe inkomsterna för de lägst avlönade med finanspolitiska åtgärder som riktade bidrag och skattesänkningar. Då kan man hålla uppe deras inkomster på samma sätt som med låglönesatsningar, men utan negativa sysselsättningseffekter.

Hur tycker du med tanke på vad som presenterats i budgeten att finanspolitiken kan åstadkomma detta just nu?

– Det är tveksamt – det finns en del åtgärder i den riktningen som utökat bostadsbidrag och att a-kassan förblir på en hög nivå. Sedan ska man komma ihåg att många transfereringar är indexerade och kommer att justeras upp på grund av de höga KPI-siffrorna, vilket dämpar det reala inkomstbortfallet för många. Men det gäller ju personer som i huvudsak inte arbetar. Formellt är budgeten åtstramande eftersom elprisstödet inte ingår i den, men räknar man med det så är budgeten stimulerande. Och elprisstödet tycker jag borde ha inriktats mer mot dem som behöver det mest, alltså låginkomsttagare i de delar av landet där elpriserna stigit mest. Sammantaget tycker jag ändå att budgeten är bättre avvägd än vad man kunde befara utifrån vad som sades i valrörelsen. Hade regeringen lagt en budget som orsakat ett stort underskott finns risken att vi hade hamnat i samma situation som Liz Truss och Storbritannien.

Delade meningar om sifferlösa avtal

Vi på Naturvetarna förespråkar sifferlösa avtal eftersom vi anser att en individuell lönesättning ger ett bättre utfall för våra medlemmar. Vad anser du om sifferlösa avtal?

– Forskningsresultaten när det gäller löneeffekterna av sifferlösa avtal är oklara men uppenbarligen finns det förhoppningar från många fackförbund om att sådana avtal är ett sätt att höja lönerna mer än för andra. En del studier visar att sifferlösa avtal inte har resulterat i högre löneökningar. Men en studie från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, där jag var ordförande, fann en lönepremie på 2-3 procent för lönen per timme fast däremot inte för månadslönen. Studien visade också att de med högre löner påverkades positivt, medan effekten var negativ för dem med lägst lön. Sedan finns det studier som tyder på att arbetsmarknadsläget slår igenom mer när avtalen är sifferlösa än när de innehåller mer av centrala lönelyft. Slutsatsen är att grupper som möter hög efterfrågan verkar gynnas av om avtalen är sifferlösa.

En annan fråga som vi driver är att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning, men här verkar utveckling gå åt fel håll?

– Sverige har en låg utbildningspremie för högskoleutbildade (jämfört med gymnasieutbildade) om man jämför med andra OECD-länder. Den minskade i början av 2000-talet. Under de senaste åren har det skett en viss uppgång men den har inte tagit igen den tidigare minskningen. En oroande utveckling är att lönepremien för de längsta högskoleutbildningarna på fem år minskat kraftigt under de senaste 20 åren. Den har gått ner från cirka 75 procent 2001 till cirka 35 procent 2020. Och för anställda i privat sektor är det nu faktiskt en större lönepremie för fyraårig högskoleutbildning än för femårig. Det är en oroande utveckling när många branscher flaggar för att kompetensbrist är ett hinder för fortsatt tillväxt. Kompetensförsörjningen är en stor utmaning som Sverige står inför de närmaste decennierna. Arbetsmarknadens värdering av högskoleutbildning kan bidra till en god – eller till en mindre god kompetensförsörjning.