Vår tids kanske största utmaning att klara klimatet är föremål för Nobelpriset i fysik. Pristagarna var pionjärer med att bygga modeller av klimatet och slå fast att höjda koldioxidhalter leder till uppvärmning.
Publicerad:
Uppdaterad:
Två forskare från Japan och Tyskland får dela på hälften av prissumman på totalt 10 miljoner kronor.
– Jätteroligt att de verktyg som används i klimatforskningen uppmärksammas. De klimatmodeller som de började ta fram på 1960-talet ligger till grund för de modeller vi använder i dag, säger Erik Kjellström, klimatforskare på SMHI.
Priset går helt i Alfred Nobels anda, där samhällsnyttan av forskningen belönas.
– Det handlar om att kunna simulera och förstå både historiska och framtida förändringar i vårt klimat
Han förklarar att de modeller som pristagarna skapade om de komplexa fysikaliska systemen har utvecklats med tiden.
– Snabbare och mer kraftfulla datorer och ett utvecklat system med vädersatelliter ger högre upplösning och säkrare modeller. Det gäller både för vädret några dagar framåt och för klimatet i ett längre perspektiv.
I grund och botten är det samma principer, där modellerna beskriver hur atmosfären och haven fungerar och samspelar.
– Klimatmodellerna blir allt säkrare. Det gäller också våra väderprognoser som bättre kan förutse extremväder som skyfall, även om det återstår en del forskning för att kunna tala om exakt var de kommer att äga rum.
Vad har pristagarna bidragit med?
Syukuro Manabe visade hur ökad koldioxid-halt i atmosfären ger upphov till högre temperatur på jordytan. På 60-talet ledde han utvecklingen av fysikaliska modeller för jordens klimat och var först med att utforska samspelet mellan strålningsbalansen och den vertikala transporten av luftmassor. På så sätt lade han grunden för utvecklingen av dagens klimatmodeller.
Ett tiotal år senare skapade Klaus Hasselmann en modell där han kopplade samman väder och klimat, och därmed besvarade frågan om varför klimatmodeller kan vara pålitliga trots att vädret är omväxlande och kaotiskt.
Han utvecklade även metoder för att identifiera specifika signaler, fingeravtryck, som både naturliga fenomen och mänskliga aktiviteter lämnar på klimatet. Hans metoder har använts för att påvisa att temperaturökningen i atmosfären beror på mänskliga utsläpp av koldioxid.
Den andra halvan av Nobelpriset går till italienaren Giorgio Parisi, som upptäckte dolda mönster i oordnade komplexa material. Hans upptäckter hör till de viktigaste bidragen inom teorin för komplexa system.
De gör det möjligt att på ett matematiskt precist sätt förstå och beskriva många olika och till synes helt slumpmässiga material och fenomen, inte bara inom fysiken utan också inom andra vitt skilda områden, som matematik, biologi, neurovetenskap och maskininlärning.
Det kan vara värt att påminna om den svenska kemisten Svante Arrhenius som redan i slutet av 1800-talet kunde visa på ett samband mellan halten av växthusgaser i atmosfären och temperaturen.
Palle Liljebäck
chefredaktör
