gästkrönikan Efter en del vedermödor lyckas hjältearkeologen Indiana Jones få med sig den magiska förbundsarken, innehållande de tio budorden, hem till USA. Väl där placeras den i en trälåda; en lagergubbe rullar in den i ett oändligt magasin, där den förväntas ligga intill tidens ände. Så slutade filmen. Och så tycks också regeringens äventyrare, på jakt efter sanningar kring den globaliserande ekonomin, få se sina slutsatser hanteras.

Alliansregeringen hade bara suttit i ett par månader då den presenterade Globaliseringsrådet. En samling personer, erfarna och kloka eller med nyckelroller i svenskt samhällsliv, bjöds in av regeringen för att fritt få diskutera hur Sverige bäst skulle agera för att få nytta av globaliseringen.

Fem statsråd ingick

Förutom företrädare för arbetsmarknadens parter kallades publicister, forskare och företagsledare. Inte mindre än fem statsråd ingick som ledamöter.

Under två och ett halvt år träffades Globaliseringsrådet inte mindre än 22 gånger. Oräkneliga var de tillkommande lunchmötena, debatterna och seminarierna. Till och med en uppsatstävling genomfördes.

En hel del specifika ämnen belystes i egna rapporter, som beställdes av externa experter. När slutdokumentet äntligen stod klart, hade vi åstadkommit en genomgång som brett målade upp en bild av hur Sverige borde agera, i ljuset av globaliseringen.

Pliktskyldiga hänvisningar

Problemet är bara att initiativtagarna tycks ha förlorat intresset för sitt verk, i takt med att arbetet fortskred. Av statsråden var det snart blott ordförande Leijonborg som deltog vid mötena. De från början nästan litet svulstiga beskrivningarna av vad vi skulle åstadkomma, blev till allt mer pliktskyldiga hänvisningar.

När Globaliseringsrådet skulle tillsättas förtjänade den en tjusig formulering i regeringsförklaringen. När slutrapporten nu är på väg mot en något förkortad remissrunda, nämns den inte.

Det är klart att en regering inte kan lägga sin politiska kompasskurs i händerna på ett globaliseringsråd, det vore principiellt vansinnigt. Och ser man till praktiken är det lika självklart att en regerings samordning och kompromisser inte kan ha vår slutrapport som karta i vardagen.

Jag hoppas att många tar tillfället i akt att läsa rapporten och själva skicka in sina tankar och synpunkter till regeringen. Det står varje medborgare fritt att svara på en remiss, även om regeringen inte bett om svaret.

Jag tro ändå att Globaliseringsrådet tillfört tillräckligt mycket i debatten, för att kunna tjäna som utgångspunkt för vidare överväganden. Jag ser fram emot remissrundan och fortsättningen på den diskussion som vi förde i två och ett halvt år. Först därefter får regeringen ställa in Globaliseringsrådets resultat längst in i magasinet.

Läs rapporten på Globaliseringsrådets webbplats. 

Anna Ekström

Ordförande, Saco